Idag i skolan pratade vi om självmord och det gav mej en riktig tankeställare, så nu tänkte jag skriva lite om självmord.

Självmord
Självmord är egentligen den sämsta utvägen. Att ta självmord löser inget, det skapar bara mer problem för dina nära och kära. De flesta som tar självmord har problem som dom inte kan, vill eller orkar ta tag i. Har man ett problem man inte kan lösa måste man fråga efter hjälp, som i matten. Klarar man inte en uppgift eller ett problem själv måste man få hjälp. Har du ett problem som du vill ha hjälp med kan du ju berätta för dina föräldrar. Men om du inte vill kan du berätta för en kompis eller annan som du litar på. Eller en psykolog skulle kunna hjälpa dej.

Jag vet inte, men det vanligaste sättet att ta självmord på är nog skjuta sej eller hoppa framför tåget. Om man t.ex hoppar framför tåget behöver man inte ens dö. Man kan överleva och då blir det ju ett misslyckat självmords försök. Men om man nu skulle hoppa framför tåget och dö. Då är man väldigt egoistiks (om man tar självmord över huvudtaget).Tänker man inte på hur många som berörs av det? Inte minst alla nära och kära och alla som bryr sej om den. Det skapar ju bara smärta för andra. Mår man inte bra och vill ta livet av sej,  och upplever smärta. Då vill man vill inte skapa andra smärta heller. Jag vet att det kan vara ett helvete, men var inte så himla egoistiska!! Jag vet att det låter hårt.
Men jag har själv varit där ett par gånger. Men jag har inte tagit självmord. Just därför att om jag upplever smärta vill jag inte skapa smärta hos andra. Det var det som fick mej att stanna kvar i den här världen. Och det är det bästa beslut jag nånsin tagit!! Att stanna kvar i den här världen, är underbart. Tänk på allt ni missar och alla som älskar er, och som ni älskar.

Jag mådde skiit för att jag blev mobbad i skolan av några. Alla som hörde brydde sej inte. Trodde att det inte var så farligt. Att allt dom sa var på skoj. Så jävla kul var det inte!! Inte alls kul fakist. Det var ett helvete att gå till skolan varje dag och höra dom skrika hora efter mej och andra fula ord. Ibland till och med slå mej!! Det var inte ofta det var fysiks mobbning. Men det hände, och jag vet inte, men för min del hade det varit bättre med fysiks mobbning. Då hade någon kanske sett det och gjort något istället för att bara låssas att dom inte hörde. Om jag hade blivit fysikskt mobbad så hade lärarna inte kunnat undvika det. Dom borde ju ha sett om jag hade sår och blåmärken varje dag. Dom borde ha frågat mej vad som hade hänt. Och visst jag kanske hade sagt "inget". Men nån jävla gång borde jag ju ha brutit ihop och berättat hur det var. Men nej, det var psykis mobbning, och lärarna "visste inget" som dom nog skulle uttrycka sej. Men dom måste ha hört!! Annars är dom ju jävligt dåliga lärare. Det var ett helvete att vakna varje morgon och veta att man skulle dit. Helgerna var som berfrielser och det var så himla skönt. Det var vad jag ville uppleva. Att kunna stänga av och skita i allt ett par dagar. Så jag började hitta på att jag var sjuk och fick vara hemma eller åka hem från skolan. Det var himla skönt.

Och jag tänkte flera gånger på att ta livet av mej. Men jag gjorde det aldrig. Det var ju ingen som visst hur det var eller som verkligen brydde sej. Dom som brydde sej visade jag inget för. När jag kom hem från skolan låssades jag att allt var jättebra. Även fast jag kanske grät mej till sömns varje natt. Men ingen skulle få vet. 

Och tanken på min familj och min nära och kära gjorde så att jag faktist inte tog livet av mej.

Och det är som sagt det bästa jag har gjort=)

Jag tror att många som mår dåligt och tar livet av mej faktist blir mobbade i skolan. Att deras självförtroende är sänkt i botten (som mitt var). Och att det är därför man inte vill leva mer. Att man inte står ut med sej själv för att någon annan har fått en att sluta tror på sej själv.

Om man då hoppar framför tåget, så berör det ju inte minst en själv och ens nära och kära som jag skrev förrut. Utan tänk på alla passagerare som är på tåget, och inte minst chauffören som har kört över en. Visserligen är nog du död, men det är hur många som helst som berörs av ditt öde. Nära och kära, tågpassagerare och chaufför, och inte minst dom som måste tvätta tåget och tågrälsen. Dom som måste gå och leta efter dina delar som har flygit iväg. Typ " åhh.. Där ligger en fot är det någon som kan ta den?" Flera gånger är det brandmännen som måste plocka reda på alla likdelar och det är inte kul för dom heller. Dom flesta på tåget och brandmännen som plockar upp och flera av ens famlij och vänner. Kommer aldrig över det dom har sett. Dom drömmer om det varje natt och går i terapi för att kunna gå vidare på ett bra sätt, men flera kan inte gå vidare. Flera sitter kvar och nöter att du inte finns längre, att dom kanske såg dej dö. Eller att dom inte brydde sej tillräckligt. Att det var deras fel att du dog.

Det är att skapa andra smärta. Och det vill man väl inte eller?

Jag hoppas att ni har läst det här och att ni aldrig kommer att försöka eller ens tänka på att ta självmord. Och jag menar verkligen aldrig Om ni inte kan prata med era nära och kära eller psykologen så kan ni alltid skriva till mej. Jag har "tystnadsplikt" och kommer inte att berätta något om något till nån enda levande själ!! Om ni vill så kan ni kontakt mej på [email protected] Om ni har några frågor eller bara vill prata så kan ni vända er till mej. 
Tack för att ni har läst detta, det betyder mycket, för mej=)
Hanna