Jag har tänkt på en grej ganska länge men jag vet inte riktigt om man ska skriva om den. Men nu gör jag det änå. Och det lät som att det var en jättetanke men det är det verkligen inte.

Hur som helst så, hur många av er har läst Blondinbellas bok Egoboost?! :)

Jag har ju gjort det och det är en grej som verkligen satte sig kvar i hjärnan. Hon skriver om sina komplex och försöker hjälpa andra som känner igen sig i hennes situation. Det är verkligen jättebra av henne tycker jag!
Men hon skriver att hon ibland känner att hennes mage är för tjock för klänningen hon har valt att sätta på sig och sen skriver hon hur man ska göra och tänka för att inte tänka på hur tjock magen är, fast egentligen så är den ju inte tjock alls! Hänger ni med?!
Sen skriver hon att när hon ligger på stranden så känner hon att magen är tjock OCH att låren är tjocka. Sen skriver hon hur man ska tänka bort det också. Men kan det inte bli lite omvänt då? Om en tjej som läser hennes bok verkligen håller med henne och känner likadant angående sin magen som enligt dem själva är tjock. Då kanske den här tjejen som läser boken nu också börjar fokusera på sina lår. Dom är ju såklart inte heller tjocka men nu börjar hon tänka på den och tycka att dem är tjocka. Förstår ni?!

Alltså, Blondinbella skriver en bok för att hjälpa unga tjejer att få en bättre självkänsla och självförtroende. Men istället kanske det blir tvärtom och vissa tjejer börjar fokusera mer på kroppsdelar som dom inte har tänkt på innan. Så från att tycka att sin mage är tjock så kanske man istället börjar tycka att både magen OCH låren är tjocka. Förstår ni hur jag tänker?! Och vad tror ni om det här?! Det kan ju vara jag som har överanalyserat boken. Men det var en tanke som slog mig när jag läste boken.

Jag gillar boken och tycker att det är jättebra att hon gör någonting för att hjälpa unga tjejer!

Besvikelsen när du ljuger är ingenting mot hugget i hjärtat när du är ärlig! </3

Någon som har läst boken egoboost som blondinbella har skrivit?
Jag har faktist gjort det.. Och en sak som jag läste där tog verkligen skruv i huvudet på mig!
Ett kapitel heter ´Våga göra slut - med en vän!´ Och där hade hon skrivit om vänner som ligger i riskzonen för att du ska göra slut med dem..
Hon som aldrig håller sina löften
Hon som ljuger dig rakt upp i ansiktet
Hon som inte ställer upp för dig när du mår dåligt
Hon som är svartsjuk och inte låter dig ha andra kompisar
Hon som trycker ner dig och får dig att må dåligt

Det fetstilta var verkligen något som tog skruv i hjärnan på mig.

Som ni säkert har märkt så har jag verkligen mått skit ett tag nu och gör det fortfarande. Och så när jag läste boken och just den delen då insåg jag att nästan allt det där stämmer in på mina vänner. Men att jag har blivit så van vid det att jag inte bryr mig längre. Man får ta deras löften och berättleser med en nypa salt.. SAmt att man helt enkelt för låta dem tro att det är dem som bestämmer (och så kan det faktist vara bara att du inte vågar erkänna det för dig själv)! Jag hade helt enkelt vant mig med att mina vänner berter sig såhär..
Men! När de inte fans där för mig när jag mådde så himla skit.. Att de verkligen inte brydde sig när jag behövde dem. Det var inget jag var van vid.. Det kom verkligen som en chock för mig.

Men, när ångesten bara kommer. Den träffar dig som ett slag i magen.. Och du känner hur paniken börjar komma och du kan verkligen inte andas. När hela världen snurrar, och du bara gråter! Då trodde jag verkligen att mina vännre skulle vara där för mig.. I början när det här hände blev de nog ganska chockade och visste inte riktigt vad de skulle göra.. Men sen försökte de iallafall.. De gjorde och sa saker för att få med mig i samtalet eller för att få mig att skratta.. Men då insåg jag även att jag tyckte inte att det var kul.. De gjorde sig roliga på andras bekostnad och tryckte ner andra för att få mig att bli ´vanlig´ igen. Det gillade jag verkligen inte och jag ser verklign inte det roliga i det. Så jag forsatte mest att bara sitta med, stirra tomt rakt fram och springa iväg när attackerna kom. Tillslut slutade  mina vänner att bry sig. När jag aldrig blev ´vanlig igen´ så ville dom inte längre. Jag sitter fortfarande med dom i matsalen, i korridorerna och i klassrumen. Men jag är bara med. Som en svans..

Det var ungefär då jag började inse vissa saker. Det var ungefär nu som jag hittade en ny kompis. Eller ja.. Helt plötsligt från ingenstans fanns där någon som såg mig. Någon som såg mig, någon som tröstade mig när jag grät, någon som försökte hjälpa mig när attackerna kom, någon som pratade med mig, undrade hur jag mådde.. Någon som brydde sig om mig helt enkelt. Då när den här någon fick mig att iallafall må lite bättre. Då passade jag mina gamla vänner igen. Och eftersom att jag alltid hade hängt efter dem så fortsatte jag bara med det. Den enda förändrigen nu var att de började ´bry´ sig om mig igen.. Men ungefär så märkte jag cokså att dom inte gillade min nya vän.. Dom var avundsjuka på min nya vän. Vännen som brydde sig, vännen som jag gillade för att han fick mig att faktist börja må lite bättre.. Min gamla vänner sa elaka saker om honom (självklart så att jag hörde).. Speciellt elak avar de mot honom om jag sa hej i korridoren eller vinkade.. Och om jag stannade i korridoren och pratade med min nya vän så gick de ifrån mig. Jag fick gå efter dem ensam sen, bara för att jag hade sagt någonting till min nya vän. Någonting som kanske tog 2 sekunder. Ungefär som ´vad gör du i helgen?´ okej najs :D men jag ska dra´ Jag menar det tar 2 sekunder.. Men de gick ändå ifrån mig då.. För att de var avundsjuka..

Jag tror att mina gamla vänner var rädda för att den nya vännen skulle betyda mer för mig än vad dom gjorde.. Och det är klart att min nya vän kom att betyda mycket för mig, när han var den enda som fanns där för när mina gamla vänner inte gjorde det. Mina gamla vänner för faktist skylla sig själva lite i det här fallet.. Hade inte de bettet sig som de gjorde från början hade jag aldrig varit så mycket ensam och då hade den nya vännen kanske aldrig upptckt hur illa det egentligen var.. Så egentligen så måste jag väl tacka mina gamla vänner för vad de har gjort mot mig. De fick mig att inse saker som jag kanske aldrig hade insett annars..

Och jag umgås fortfarnde med de människor som jag kallar mina gamla vänner. Och jag kallar dem det för att det är vad jag anser att dem är. Duger jag bara när jag är glad, rolig och vill göra saker och de inte finns för mig när jag mår dåligt.. Då vill jag kanske inte ha dem som vänner längre. Men som sagt.. Jag umgås fortfarande med dem.. I skolan, nästan aldrig efter skolan.. Ganska tråkigt egentligen med tanke på att jag faktisst inte har några andra.. Men det är som det är..

I höst börjar jag gymnasiet och jag har ingen aning om hur jag kommer att må då. För min egen skulle hoppas jag att jag mår relativt bra iallafall till en början.. Så att jag kan skaffa mig lite nya vänner. 3 års ensamhet låter inte särskitl lockande faktist..

Och jag vet att ingen kommer att läsa allt det här, och om det är någon som gör det så är jag rädd för att det skulle kunna vara fel människa.. Jag publicerar nog ändå.. Det här är någonting som jag har tänkt på i några veckor nu och jag känner verkligen att jag måste få det ur mig.. Och just det här inlägget vill jag verkligen spara också.. Jag får helt enkelt ta koncekvenserna av det här inlägget. Vilka den än blir..

Och jag tidinställer inlägget till inatt då jag antagligen sover, bara för att jag annars kommer att ångra mig så mycket.. Om det kommer upp inatt kan jag iallafall vara lugn tillsdess..

Jag ska aldrig mer låta någon komma så nära..

---

Jag har inte bloggat idag. Jag orkar inte. Har ingen lust. Inget roligt att blogg om. Allt är bara.. Jag vet inte, kan inte säga att allt är dåligt, eller jo.. Det mesta är väl ganska dåligt.. Men det bara är.. Jag orkar inte. Så alla mina vänner ta det inte personligt, när jag inte svarar på sms eller facebook eller sånt. Jag bara orkar inte. Inte just iallafall.  

Jag är skit arg.. Eller iallafall jävligt sur.. Allt är dåligt, dom roliga bloggarna uppdaterar dåligt (jag ska inte klaga egentligen), det finns inga roliga videos på youtube, inga av mina ´roliga vänner´ är inne på facebook (alla mina vänner är väl roliga, men ni fattar) och det finns verkligen ingen roliga träning här där jag bor! Jag vill dansa! DANSA! Men jag är totalt värdelösa och det finna verkligen inga nybörjar grupper! Eller kanske i pardans men jag vill dansa ensam dans! Och allt är bara dåligt och jobbig! Fan så förbannad jag blir! Ååh!

Glee Club – Jessie's Girl (Made Famous by Rick Springfield)

   
 

Det ser ju skit roligt ut!

Okej, jag vill inte vara negativ nu.. Jag hade ju nästan bestämt mig för att mest se det positiva nu 2011. Men det verkar ju inte gå så bra. Och jag vet att det inte är roligt för er att läsa allt det negativa men det bara är så.. Fick reda på saker igår. På nyårsafton! Saker som inte var så roliga så det nya året började inte direkt bra... Skit samma.. Jag orkar inte..

Jag orkar inte bry.. Allt skiter sig nu så vi får se hur det går.. Hej då så länge bloggen..

Bild i repris

Jag känner bara vad människor vill att jag ska känna.
Jag gör bara vad människor vill att jag ska göra.
Jag säger bara vad människor vill att jag ska säga.
Jag är bara den människor vill att jag ska vara.

Jag tappade bort mig själv någonstans på vägen.
Jag försummade det bästa jag hade.

Smärta är priset vi får betala för att ha älskat

♥

Kärlek..

Det är svårt att beskriva kärlek. Vad är egentligen kärlek?

Jag har hört att kärlek är något bra. Att det är en underbar känsla. Att det är när man blir glad när man ser en viss person. Även om man var jätte sur innan. Kärlek, ger glädje och lycka men också sorg och ilska. Kärlek är det där lilla extra. Något alla vill ha men som är så svårt att hitta.

Eftersom att jag inte sover så mycket på nätterna så tänker jag ganska mycket istället. Egentligen kommer jag inte fram till så mycket. Men det är ganska intressant att tänka. Igår tänkte jag på det här med kärlek. Jag har ibland trott att jag har vairt kär. Jag har blivit glad av vissa personer. Man vill bara vara med vissa personer. Men sedan, när jag har fått som jag vill. Då tröttnar jag. Jag har tänkt mycket på det. Varför tröttnar jag alltid? Varför kan inte jag bara få vara glad, kär och lycklig som alla andra verkar få vara? Jag har tänkt extremt mycket på det.. Jag har undrat så mycket. Varför jag tröttnar efter några veckor. Jag har försökt att hitta tillbaka till känslan man hade innan. Jag har verkligen försökt med allt. Men det går inte. Tillslut blir jag nästan äcklad av mig själv för att jag inte känner som jag gjorde i början. Och att gå runt att vara äcklad av sig själv är inte kul. Därför har det alltid tagit sliut ganska fort för mig. På grund av mig. Och jag får jätte dåligt samvete. Och den andra personen blir såklart ledsen. Men samtidigt.. Ska jag gå runt och låssas vara kär när jag egentligen inte är det bara för att göra den andra personen glad?! Nej, så funkar det inte heller.

Jag har också tänkt på att det kanske kan vara så att jag bara vill ha det där första. Att jag bara vill ha den första dejten. Den första kyssen. Lyckan nör man fått som man vill. Jag kanske inte vill ha mer. Jag kanske är ute efter själva jakten mer än vad jag är ute efter kärleken. Det har inte heller kännts bra. För jag vill ju vara kär och glad. Det är ju bara det att jag inte kan. 

Jag har tänkt att det kanske är för att jag är rädd. Rädd för att öppna upp mig för människor. Rädd för vad dom ska tycka. Kanske är jag rädd för att dom ska tycka illa om mig om dom får veta allt om mig. Och kanske är det så.. Kanske är det därför det aldrig blir något längre. Inte för att jag klagar. Jag mår dåligt över det i någon vekca men sen har jag kommit över det. Hur mycket kärlek var det då egentligen? Hur mycket känslor fanns det inblandat om man kommer över personen efter 1 vecka? Inte så värst mycket..
Och kanske är det så att jag är rädd för att känna. Kanske är jag rädd för de stora känslorna..

Men kanske allra mest.. Så har jag inte träffat rätt. Det är klart. Vem träffar rätt när hon är 15 år? Nej ingen.. Men kanske har jag träffat helt fel. Eller kanske så har jag innerst inne inte velat eller innerst inne aldrig varit kär på riktigt. 

Nu har jag förlorat en bästa vän och jag tänker väldigt mycket. På varför det blev som det blev och varför det inte går att rätta till. Jag vet varför det blev som det blev.. Och det var mitt fel. Jag vet att jag gjorde fel.  Men varför det inte går att lösa har jag verkligen ingen aning om.. Kanske är det så att den här personen inte vill vara min kompis längre. Fast då tänker jag ´har jag levt i en lögn det senaste året?´ Och det vill man ju inte heller tro. Jag har också tänkt att om jag bara låter det vara så löser det sig. Men det funkar inte. Jag har tänkte väldigt mycket på att det kanske är så att den här personen är eller var kär i mig och kännde att det blev för jobbigt att ha henne så nära men ändå veta att det aldrig skulle bli så. Den möjligtheten har jag tänkt väldigt mycket på. Och kanske kan det vara så.. Och hur känner jag för det?! Jag har kommit fram till att jag nog skulle gilla om den här personen var kär i mig. Det är klart att det skulle bli väldigt jobbigt för honom. Det är klart att det isåfall har varit väldigt jobbigt för honom..

Men samtidigt så har jag tänkte ´vad är det som stoppar mig från att blir kär i honom?´ och där har jag kommit fram till att det enda som stoppar mig från att bli kär i honom är att han inte är kär i mig. Och ju mer jag tänker på det så kanske att jag verkligen har börjat bli kär i honom. Kanske att om han hade varit min vän fortfarande så kanske jag hade blivit riktigt kär i honom. Jag har tänkt så mycket på det här så jag vet varken ut eller in. JAg kan int elängra skilja på tankar och känslor. Men jag nästan erkänna att jag är nog lite kär i den här pojken.

Jag vet bara att jag verkligen gillar den här människan. Kanske gillar jag honom för mycket för mitt eget bästa. Men förut har jag inte vetat vad kärlek är eller vad älska betyder. Just nu vet jag inte heller vad kärlek är eller vad älska egentligen be´tyder. JAg kan bara säga att jag älskar den här killen. Verkligen älskar... Jag skulle faktist helt ärligt prioritera honom högre än tjejkompisarna jag har i snart 10 år. Han är bara så underbar. Just nu vet jag varken ut eller in längre. Jag vet bara att han verkar avsky mig mer än någonting annt medans jag går här och älskar honom hur mycket som helst. Hur går det ihop egnetligen?! Jag tror inte att det går ihop. Jag tror att någon av oss måste ge sig tillslut. Jag måste nog tyvärr också säga att jag tror att det blir jag.

Man kan inte styra andras känslor och att få honom att älska mig vet jag inte. Jag tror aldrig att det går. Och även om han blev min vän igen. Hur skulle det blir då?! Skulle någonting kunna bli som förrut? Kanske skulle allt bara bli obekvämt och jobbigt men då hade jag iallafall fått veta det. Nu vet jag ingenting. Bara att jag vill ha tillbaka den här människan i mitt liv. Ha tillbaka honom som min vän och kanske, kanske ännu mer?!

Jag kan inte säga någonting om framtiden men om det blir jag som måste ge mig så kan jag bara säga att det kommer ta så väldigt lång tid. Jag tror aldrig att man kan sluta älska någon. Inte om man älskade personen på riktigt från början. Man får helt enkelt lära sig att leva med det.

Idag är en ganska bra dag :)

Inte för att jag vet varför men jag är lite glad idag.. Eller jo, jag fick känslan av att det hålle rpå att lösa sig. Att jag kanske kommer få tillbaka det jag saknar allra mest. Kanske iallafall en liten bit av det som förrut var mitt liv. Nu har smärtan efter det tagit sin plats. Men fortfarande, kanske att jag kan få tillbaka en del av det som ÄR mitt liv!! Det är en ganska skön känsla faktist :D

Ron Pope – I Believe

Jag börjar tro på livet igen. Tro på glädjen. Tro på kärleken!!

Jag menade verkligen vad jag sa, när du sa:
då bryter jag kontakten med dig.
Jag menade det verkligen när jag sa:
jag älskar dig
Hon ljög verkligen när hon sa:
smärtan kommer att gå över
Du ljög verkligen när du sa:
och jag dig
</3

Timo Räisänen – About You Now

Det går verkligen åt helvete nu...

Har städat lite i mitt rum idag :D Grymt glad för det blir så snyggt efteråt. Nu vill jag göra om lite, inte mycket.. Men lite nya möbler bara :) Tror nog att jag kan få mamma med mig på det faktist :)

Jag har ångest inför imorgon. Även fast jag vet att du inte kommer vara där. Eller kanske just därför. Jag är rädd för att jag har fattat allt fel. Rädd för att inte veta om du kommer att vara där eller inte. Rädd för smärtan som kommer som en chock om du bara står där. Rädd fär lyckan. Lyckan över att se att det är bra. Se att du är bra. Även  om jag inte finns för dig.

Fy fan vilken smärta.

Yesterday...


Monty – Skrik Mitt Namn

</3

Idag är en dålig dag. Eller den började bra men smärtan har verkligen varit outhärdlig idag. Det gör så grymt ont. Så grymt jävla ont. Egentlige kanske jag plågar mig själv extra mycket med tankar och minnen.
Men våra låtar, det är låter alla andra sjunger.
Våra platser, det är vilka platser som helst.
Våra tankar, kan vem som helst tänka.
Det vi gjorde, kan vi som helst göra.
Mina känslor, är för extrema för alla andra.

Nu ska jag ta några ipren. Inte för att det funkar men man kan ju iallafall försöka låssas..

Our song..
Travie McCoy – Billionaire - Feat. Bruno Mars

Jag har levt med mitt livs värsta smärta. Med mitt liva värsta rädsla i snart 4 veckor. Konstant i 4 veckor. Själv tycker jag att jag är stark som faktist lever. Som faktist har orkar i 4 veckor. Jag känner mig själv. I vilket annat fall som helst så hade jag givit upp någonstans halvvägs. Men jag gör inte det.

För din skulle så kämpar jag.
För din skull, för att bevisa att jag faktist kan.
Fast kanske mest för att bevisa att jag inte behöver dig.
Egentligen är det bara falskt.
Jag behöver dig, mer än någonsin.
Jag gör det bara för att du ska vilja ha mig igen..

Jag antar att de flesta har spotify?! :s

30 Seconds To Mars – Kings and Queens

 

Hej bloggen

Det har hänt massa grejer nu som kanske inte är sådär direkt bra.. Eller om är skit. Jag är skit och allt är skit just nu.. Jag orkar inte ta det nu.. Menb då vet ni iaf varför jag är en så värdelös bloggare.. Fast det har jag ju alltid varit.

Jag har flytt.
Flytt.
Flytt bort från allt.
Det är en hård smäll att komma tillbaka.
Att komma tillbaka till verkligheten.
Verkligenheten utan dig.
Verkligheten utan skydd.
Verkligenheten hård och skoningslös.
Verkligenheten.
Bara verklig..