Kärlek..

Det är svårt att beskriva kärlek. Vad är egentligen kärlek?

Jag har hört att kärlek är något bra. Att det är en underbar känsla. Att det är när man blir glad när man ser en viss person. Även om man var jätte sur innan. Kärlek, ger glädje och lycka men också sorg och ilska. Kärlek är det där lilla extra. Något alla vill ha men som är så svårt att hitta.

Eftersom att jag inte sover så mycket på nätterna så tänker jag ganska mycket istället. Egentligen kommer jag inte fram till så mycket. Men det är ganska intressant att tänka. Igår tänkte jag på det här med kärlek. Jag har ibland trott att jag har vairt kär. Jag har blivit glad av vissa personer. Man vill bara vara med vissa personer. Men sedan, när jag har fått som jag vill. Då tröttnar jag. Jag har tänkt mycket på det. Varför tröttnar jag alltid? Varför kan inte jag bara få vara glad, kär och lycklig som alla andra verkar få vara? Jag har tänkt extremt mycket på det.. Jag har undrat så mycket. Varför jag tröttnar efter några veckor. Jag har försökt att hitta tillbaka till känslan man hade innan. Jag har verkligen försökt med allt. Men det går inte. Tillslut blir jag nästan äcklad av mig själv för att jag inte känner som jag gjorde i början. Och att gå runt att vara äcklad av sig själv är inte kul. Därför har det alltid tagit sliut ganska fort för mig. På grund av mig. Och jag får jätte dåligt samvete. Och den andra personen blir såklart ledsen. Men samtidigt.. Ska jag gå runt och låssas vara kär när jag egentligen inte är det bara för att göra den andra personen glad?! Nej, så funkar det inte heller.

Jag har också tänkt på att det kanske kan vara så att jag bara vill ha det där första. Att jag bara vill ha den första dejten. Den första kyssen. Lyckan nör man fått som man vill. Jag kanske inte vill ha mer. Jag kanske är ute efter själva jakten mer än vad jag är ute efter kärleken. Det har inte heller kännts bra. För jag vill ju vara kär och glad. Det är ju bara det att jag inte kan. 

Jag har tänkt att det kanske är för att jag är rädd. Rädd för att öppna upp mig för människor. Rädd för vad dom ska tycka. Kanske är jag rädd för att dom ska tycka illa om mig om dom får veta allt om mig. Och kanske är det så.. Kanske är det därför det aldrig blir något längre. Inte för att jag klagar. Jag mår dåligt över det i någon vekca men sen har jag kommit över det. Hur mycket kärlek var det då egentligen? Hur mycket känslor fanns det inblandat om man kommer över personen efter 1 vecka? Inte så värst mycket..
Och kanske är det så att jag är rädd för att känna. Kanske är jag rädd för de stora känslorna..

Men kanske allra mest.. Så har jag inte träffat rätt. Det är klart. Vem träffar rätt när hon är 15 år? Nej ingen.. Men kanske har jag träffat helt fel. Eller kanske så har jag innerst inne inte velat eller innerst inne aldrig varit kär på riktigt. 

Nu har jag förlorat en bästa vän och jag tänker väldigt mycket. På varför det blev som det blev och varför det inte går att rätta till. Jag vet varför det blev som det blev.. Och det var mitt fel. Jag vet att jag gjorde fel.  Men varför det inte går att lösa har jag verkligen ingen aning om.. Kanske är det så att den här personen inte vill vara min kompis längre. Fast då tänker jag ´har jag levt i en lögn det senaste året?´ Och det vill man ju inte heller tro. Jag har också tänkt att om jag bara låter det vara så löser det sig. Men det funkar inte. Jag har tänkte väldigt mycket på att det kanske är så att den här personen är eller var kär i mig och kännde att det blev för jobbigt att ha henne så nära men ändå veta att det aldrig skulle bli så. Den möjligtheten har jag tänkt väldigt mycket på. Och kanske kan det vara så.. Och hur känner jag för det?! Jag har kommit fram till att jag nog skulle gilla om den här personen var kär i mig. Det är klart att det skulle bli väldigt jobbigt för honom. Det är klart att det isåfall har varit väldigt jobbigt för honom..

Men samtidigt så har jag tänkte ´vad är det som stoppar mig från att blir kär i honom?´ och där har jag kommit fram till att det enda som stoppar mig från att bli kär i honom är att han inte är kär i mig. Och ju mer jag tänker på det så kanske att jag verkligen har börjat bli kär i honom. Kanske att om han hade varit min vän fortfarande så kanske jag hade blivit riktigt kär i honom. Jag har tänkt så mycket på det här så jag vet varken ut eller in. JAg kan int elängra skilja på tankar och känslor. Men jag nästan erkänna att jag är nog lite kär i den här pojken.

Jag vet bara att jag verkligen gillar den här människan. Kanske gillar jag honom för mycket för mitt eget bästa. Men förut har jag inte vetat vad kärlek är eller vad älska betyder. Just nu vet jag inte heller vad kärlek är eller vad älska egentligen be´tyder. JAg kan bara säga att jag älskar den här killen. Verkligen älskar... Jag skulle faktist helt ärligt prioritera honom högre än tjejkompisarna jag har i snart 10 år. Han är bara så underbar. Just nu vet jag varken ut eller in längre. Jag vet bara att han verkar avsky mig mer än någonting annt medans jag går här och älskar honom hur mycket som helst. Hur går det ihop egnetligen?! Jag tror inte att det går ihop. Jag tror att någon av oss måste ge sig tillslut. Jag måste nog tyvärr också säga att jag tror att det blir jag.

Man kan inte styra andras känslor och att få honom att älska mig vet jag inte. Jag tror aldrig att det går. Och även om han blev min vän igen. Hur skulle det blir då?! Skulle någonting kunna bli som förrut? Kanske skulle allt bara bli obekvämt och jobbigt men då hade jag iallafall fått veta det. Nu vet jag ingenting. Bara att jag vill ha tillbaka den här människan i mitt liv. Ha tillbaka honom som min vän och kanske, kanske ännu mer?!

Jag kan inte säga någonting om framtiden men om det blir jag som måste ge mig så kan jag bara säga att det kommer ta så väldigt lång tid. Jag tror aldrig att man kan sluta älska någon. Inte om man älskade personen på riktigt från början. Man får helt enkelt lära sig att leva med det.