Varning lång text!!

Jag orkar inte hålla allt inne längre. Jag pallar inte. Jag vill inte vara den tjejen som alla tror är så positiv och glad jämnt. Eller jo, det hade ju varit bra om så var fallet. Hade jag varit tjejen som alltid var glad då hade jag ju varit det. Men nu är jag tjej som alltid lossas vara glad för att ingen ska märka något. Jag orkar inbte vara dte längre. Orkar inte hålla alla känslorna inne. JAg har gjort det en ganska lång tid nu och det värsta är över men ibland kommer det tillbaka. Jag vill kunna berätta eller visa mina känslor på något sätt. Inte ha den där plast masken som alltid ler. Visst, man kanske inte vill gå runt och böla 24/7 men man kan ju iaf få vara lessen någon dag. Jag vet att det kommer att bli svårt att ändra mej nu. Men jag hoppas att det kommer gå. Att jag kommer att kuna beskriva mina känslor på något sätt. Jag vet inte om ni fattar vad jag menar men det är svårta att förklara. Jag kan försöka iaf. Ibland, eller ganska ofta. Känns det som jag inte kan var mej själv till 100%. Och det är ju såklart inte bra.. Men det har blivit en del av min vardag. Att ha låssas känslor för folk. Vara glad och låssas gilla dom jag egentligen inte gillar. Och jag känner att det inte håller längre. Jag vill vara med dom jag gillar. Och jag kanske kommar att gilla er någon gång i framtiden när ni har förändrats och när jag har förändrats. Just nu passar det iaf inte. När jag är med er och berättar om mitt liv utanför er då tror ni att det bara är påhittat en fantasi värld som jag lever i för att jag inte han NÅGON utanför er. Ni har så jÄvla fel. Jag är med er för att jag inte har någon annan än er DÄR. Mitt j*vla liv utanför er har ni ingen aning om!! Egentligen har ni inte ett j*vla piss med det att göra, men ändå frågar ni mej om det ibland. Ibland vill ni att jag ska berätta det. Jag brukar berätta det för er då. Jag blir så in i helvete glad när ni vill veta något om mej. Men då, då kommer det där fatasi världen hon vill leva i. Den hon har hittat på för att verka vara något. Så fel man kan ha. Den är f*n mer värklig än ni. Men samtidigt som jag bli så förbannad på er för att ni inte tror mej är jag så glad. Så j*vla lycklig att ni inte vill tro på det. Så lycklig för att ni inte vet någonting om min värld utan för er. Den bästa delen i mitt liv. Det gör mej glad, för då kan ni inte komma in där. Ni kan inte tränga er in i alla dom hål jag lämnat åt er. För ni tror inte att den finns. Det är skönt, då kan ni ni inte komma och förstöra den världen också. Först hade jag bara er. Jag var så glad då. Att ni hade valt just mej av alla andra människor. Det gjorde mej glad. Men sen började jag ett liv med er och ett liv utan er. Det började bara hemma. Jag hade inte ens några riktiga kompisar utanför er. Men ändå så insåg jag vad f*n ni var. Ni var ett gäng plastiga saker. Eller i era ögon är ni såklart människor som alla ska se upp till. Men i mina ögon började ni mer ch mer likna dockor. Som inte visst vad ni var eller ville. Men alla trodde att ni var så j*vla självsäkra, så j*vla coola. Alla såg upp till er. Och det var en underbar tid med er jag hade då. Men jag började förändras. Efter ett tag började ni också förändras tyvärr inte till det bättre som jag såg det, men i era ögon vart ni bara bättre och bättre. Då kände jag att jag hade 2 liv. Att jag hade 1 i skolan som jag levde i 5 dagar i veckan 7 timmar om dagen. Men sen, där efter fanns det plats för något annat, något som jag inte hade upptäckt tidigare. Där fanns plats för andra kompisar. Plats för ett helt annat liv. Plats för riktig vänskap. Där fanns folk som brydde sej. Som när dom frågade "hur är det?" verkligen menade det. Inte som frågade men inte lyssnade till svaret. Där fanns folk som brydde sej, som var något att bry sej om. Något som gjorde en glad, något som stöttade när man var lessen. någon att vara glad med och någon att vara lessen med. Inte någon som tryckte ner en och påminde en om hur j*vla värdelös man var varje gång man var lessen. Det var någon ni tyckte var konstig. Någon ni inte brydde er om men som ni såg ta all skit ni kastade efter er. Någon som ni trodde dyrkade er. Någon som faktist hade dyrkat er ända tills livet äntligen kom. Livet. Det bästa livet jag nånsin haft. Dte var underbart. Äntligen fanns vänner. Vänner som lyssnade, vänner du lyssnade på. Vänner du verkligen brydde dej om. Dom var underbar. Än idag är banden till er starkare än vad dom är till det underbara livet utanför er. Jag håller på att förändra. Ja, även om ni inte tror det så kommer det. Det kommer att förändras. Drastiskt när ni minst anar det. Eller egentligen inte. Det kommer att förändras, sakta och försiktigt hela tiden. Men sen när ni inser det då kommer det att vara försent. Då kommer allt redan ha förändrats så mycket att ni inte kan göra något åt det. Då har jag brytit mej loss. Då äntligen har jag blivit fri, och ni kan inte fånga mej igen. Så underbart. Jag längtar efter den tiden. Och den är på väg snabbare än vad ni tror. Då kan jag äntligen vara jag. Jag kommer äntligen att skita i er. Äntligen kommer mitt liv utanför er vara så stort att jag inte behöver er längre. Då kommer ni att inse vad f*n ni har gjort under alla som här åren. Jag längtar. Gud så underbart det kommer bli. Visst ni kommer fortfarande att vara en stor del att mitt liv och en ännu större del av mitt förra liv. Men riktiga vänner kommer att vara största delen av mitt liv. Mina riktiga vänner:D Som kommer att lyssna på mej, trösta mej och stötta mej när jag har det jobbigt och svårt, mina riktiga vänner som kommer att vara glada för min skulle när jag är glad. Mina riktiga vänner som jag kommer att stötta och trösta nör dom har det svårt och jobbigt, mina riktiga vänner som jag kommer att vara glad åt när dom är glada:D Mina riktiga vänner som kommer vara mitt liv:D Jag vill inte att ni kommer krypade tillbaka sen. Eller ja, ni gör som ni vill och jag kanske kommer aäga att jag förlåter er. Men innerst inne kommer jag inte att förlåta er fören jag ser att ni har förändrats och alla mina inre sår har läkt. Då kanske jag kan ta er tillbaka. Kanske dom som verkligen vill komma tillbaka till mej igen. Dom som inte menade att skada mej från början. Jag ser det. Det finns vissa som inte menar att skada mej. Men MÅNGA menar det också. Jag vet ínte om det jag ser är sant eller inte. Men vissa ser jag det bara på. Vissa får lika sorgsna ögon som mina när jag tittar på dom. Men vissa får bara euw. vissa säger bara "ååhh.. men stackars dej då" med sina ögn. jag ser det, jag HATAAR den blicken. Jag hatar mycket. Eller egentleigen inte. JAg hatar inte. Eller jo, vissa hatar jag. Men inte alla. Jag vill hata er. Men jag orkar inte, och det är bra. Varför skulle jag ödsla massa tid på att hata er? Hata er som har förstört mitt liv. Egentligen känns det underbart att inte ens hata er. Kanske att jag tycker om er mer. Er som jag säger att jag hatar är dom andra. Än dom andra som jag inte orkar hata. Kanske. Jag vet inte. Det ända jag vet just nu är att jag gillar något. Ja, jag gillar något. Något stort. Mitt nya liv. Det kommer att bli underbart. Visst kommer det att finns folk där som sviker. Men det kommer absoulut inte finns folk där som sviker med mening. Om någon skulle svika skulle dom göra det av misstag. Av misstag för att jag inte sagt något. För att jag inte sagt att jag inte gilllar när nån gör si eller så. Dom skulle svika för att dom inte visste. Inte som nu svika för att svika. Svika för att förstöra. Svika för att se mej lessen. Svika bara för att. Svika för att alla andra ska se upp till er. Nej, där kommer man inte svika bara för att man känner för det. Där kommer man inte att svika. Och skulle man råka svika. Då skulle man be om ursäkt. Be om att bli vän igen. BE för allt man orkade. Förklara vara man gjorde som man gjorde och att man inte visste. F*n vad underbart. Snälla. Skulle vara ett ord man använde då. ett ord man använde när man ville be om förlåtelse. Ett ord man skulle anväda ofta. Inte bara för att be om förlåtelse, för att be om något över huviud taget. Inte som nu, "men snälla, lägg av". Jag vill ha nästa liv. Eller jag ska snabba på mitt nya liv:D Fan vad underbart. :D
Tack alla ni som läste, och jag vet att det är mycket stavfel, men snälla ignorera dom pch se till hel heten. Ni hade inte behövt läsa om ni inte ville så det betyder mycket för mej att ni läste allt, tack:D

Så, jag behövde skriva av mej lite. Till alla er som inte läste vill jag bara berätta att jag skrev att jag skulle börja skriva mer om mina känslor nu:D Och varför och så..

Jag vill inte ha ditt stöd och
jag vill inte ha ditt medlidande.
Jag klarar mig bäst själv.
Jag vill inte att du ska tycka
synd om mig, och inte heller bry dig,
för jag vet att det gör du inte.
Jag vill inte att du ska säga 'Allt kommer ordna sig'
och jag vill inte att du ska lägga dig i.
Mitt liv är mitt liv,
och du gör som jag säger.

Det finns bättre folk än mig.
Och jag vill inte springa runt och verkligen tro på allt folk säger.
Det 'gulliga' saker folk säger till mig,
säger dom även till alla andra deras kompisar.
Jag är inte speciell, jag är precis som alla andra.
Lika lätt lurad, som verkligen
går och tror att just dom där orden var speciellt till mig,
även om dom var till 20 till.