Jag har mått dåligt förrut. Sista gången jag mådde riktigt dåligt var nog 2 år sedan tror jag. Just nu minns jag inte ens varför jag mådde så dåligt. Jag hade det iaf jobbigt. Nu när jag tänker på det, så var det ingeting mot vad jag känner nu. Jag mår sjukligt dåligt just nu utan att egentligen ha en bra anledning till det.. I och för sig så finns det väl inga birekt bra anledningar till att må dåligt, men jag har inte ens en anledning. Eller det är väl såklart att det finns en anledning. Bara det att mitt undermedvetna är det enda som är medvetet om den anledningen. Jag haar egentligen inte den blekaste aning om vad det är som får mig att må så sjukt dåligt, jag bara gör det. Jag kan ju säga att det här är mer än tonårs hormoner.

När jag mådde dåligt förra gången så skar jag mig. Jag står för det. Och det har läkt väldigt bra fram till nu. Såklart att jag har haft mina nergångar sen den gången för 2 år sedan. Bara att det ändå har varit relativt enkelt att ta sig igenom. Jag har stått där med rakbladet mot armen helt beredd, men sen har jag tänkt. Jag har analyserat situation och kommit fram till att det inte är värt att jag skadar mig för någonting så värdelöst. Jag har lagt ner rakbladet och bara andats istället. Det har funkat alla gånger! Tills nu. Jag har fått återfall. Paniken och ångesten är för stark för att stå emot ensam. Den äter mig inifrån. Jag kan inte hjälpa det. Jag vill inte skada mig. Det är inte jag som skadar mig. Det är ångesten som skadar mig. Ångesten som skadar mig innuti. Med sådan smärta att jag måste skada mig själv på utsidan för att iallafall försöka ta bort smärtan i mig.
Smärtan man får av att skära sig är ingeting jämfört med smärtan som ångesten innuti mig skapar. Därför upprepar man försöken att ta smärtan innifrån och ut. För att smärtan på utsidan försvinner mycker fortare än smärtan på insidan.

Det allra värsta med att skära sig är inte för mig att jag skadar mig. Mina ärr läker. Det är att man skadar så många andra människor. Man gör så många andra människor besvikna när man skadar sig själv.  Så många människor som blir djupt besvikna på dig för att du rispar din hud. För att du för 1 sekund njuter av den lilla smärtan. För att den lilla smärtan lättar trycker inom dig. För att den lilla smärtan får dig att må bättre för en sekund. Det värsta är att smärtan på utsidan sjunker undan så väldigt fort jämfört med smärtan innuti dig.

Jag har gjort så många människor besvikna bara för att jag själv mår dåligt. Jag har så många människor som jag aldrig mer kommer att kunna titta i ögonen. Så många människor som aldrig kommer se mig som dom gjorde förr. Så många förhållanden som aldrig kommer bli som förr. Så många människor jag har försummat. Så många människor jag älskar. Så många människor som är besvikna på mig.
Jag förstår mig inte på denna värld </3