Någon som har läst boken egoboost som blondinbella har skrivit?
Jag har faktist gjort det.. Och en sak som jag läste där tog verkligen skruv i huvudet på mig!
Ett kapitel heter ´Våga göra slut - med en vän!´ Och där hade hon skrivit om vänner som ligger i riskzonen för att du ska göra slut med dem..
Hon som aldrig håller sina löften
Hon som ljuger dig rakt upp i ansiktet
Hon som inte ställer upp för dig när du mår dåligt
Hon som är svartsjuk och inte låter dig ha andra kompisar
Hon som trycker ner dig och får dig att må dåligt

Det fetstilta var verkligen något som tog skruv i hjärnan på mig.

Som ni säkert har märkt så har jag verkligen mått skit ett tag nu och gör det fortfarande. Och så när jag läste boken och just den delen då insåg jag att nästan allt det där stämmer in på mina vänner. Men att jag har blivit så van vid det att jag inte bryr mig längre. Man får ta deras löften och berättleser med en nypa salt.. SAmt att man helt enkelt för låta dem tro att det är dem som bestämmer (och så kan det faktist vara bara att du inte vågar erkänna det för dig själv)! Jag hade helt enkelt vant mig med att mina vänner berter sig såhär..
Men! När de inte fans där för mig när jag mådde så himla skit.. Att de verkligen inte brydde sig när jag behövde dem. Det var inget jag var van vid.. Det kom verkligen som en chock för mig.

Men, när ångesten bara kommer. Den träffar dig som ett slag i magen.. Och du känner hur paniken börjar komma och du kan verkligen inte andas. När hela världen snurrar, och du bara gråter! Då trodde jag verkligen att mina vännre skulle vara där för mig.. I början när det här hände blev de nog ganska chockade och visste inte riktigt vad de skulle göra.. Men sen försökte de iallafall.. De gjorde och sa saker för att få med mig i samtalet eller för att få mig att skratta.. Men då insåg jag även att jag tyckte inte att det var kul.. De gjorde sig roliga på andras bekostnad och tryckte ner andra för att få mig att bli ´vanlig´ igen. Det gillade jag verkligen inte och jag ser verklign inte det roliga i det. Så jag forsatte mest att bara sitta med, stirra tomt rakt fram och springa iväg när attackerna kom. Tillslut slutade  mina vänner att bry sig. När jag aldrig blev ´vanlig igen´ så ville dom inte längre. Jag sitter fortfarande med dom i matsalen, i korridorerna och i klassrumen. Men jag är bara med. Som en svans..

Det var ungefär då jag började inse vissa saker. Det var ungefär nu som jag hittade en ny kompis. Eller ja.. Helt plötsligt från ingenstans fanns där någon som såg mig. Någon som såg mig, någon som tröstade mig när jag grät, någon som försökte hjälpa mig när attackerna kom, någon som pratade med mig, undrade hur jag mådde.. Någon som brydde sig om mig helt enkelt. Då när den här någon fick mig att iallafall må lite bättre. Då passade jag mina gamla vänner igen. Och eftersom att jag alltid hade hängt efter dem så fortsatte jag bara med det. Den enda förändrigen nu var att de började ´bry´ sig om mig igen.. Men ungefär så märkte jag cokså att dom inte gillade min nya vän.. Dom var avundsjuka på min nya vän. Vännen som brydde sig, vännen som jag gillade för att han fick mig att faktist börja må lite bättre.. Min gamla vänner sa elaka saker om honom (självklart så att jag hörde).. Speciellt elak avar de mot honom om jag sa hej i korridoren eller vinkade.. Och om jag stannade i korridoren och pratade med min nya vän så gick de ifrån mig. Jag fick gå efter dem ensam sen, bara för att jag hade sagt någonting till min nya vän. Någonting som kanske tog 2 sekunder. Ungefär som ´vad gör du i helgen?´ okej najs :D men jag ska dra´ Jag menar det tar 2 sekunder.. Men de gick ändå ifrån mig då.. För att de var avundsjuka..

Jag tror att mina gamla vänner var rädda för att den nya vännen skulle betyda mer för mig än vad dom gjorde.. Och det är klart att min nya vän kom att betyda mycket för mig, när han var den enda som fanns där för när mina gamla vänner inte gjorde det. Mina gamla vänner för faktist skylla sig själva lite i det här fallet.. Hade inte de bettet sig som de gjorde från början hade jag aldrig varit så mycket ensam och då hade den nya vännen kanske aldrig upptckt hur illa det egentligen var.. Så egentligen så måste jag väl tacka mina gamla vänner för vad de har gjort mot mig. De fick mig att inse saker som jag kanske aldrig hade insett annars..

Och jag umgås fortfarnde med de människor som jag kallar mina gamla vänner. Och jag kallar dem det för att det är vad jag anser att dem är. Duger jag bara när jag är glad, rolig och vill göra saker och de inte finns för mig när jag mår dåligt.. Då vill jag kanske inte ha dem som vänner längre. Men som sagt.. Jag umgås fortfarande med dem.. I skolan, nästan aldrig efter skolan.. Ganska tråkigt egentligen med tanke på att jag faktisst inte har några andra.. Men det är som det är..

I höst börjar jag gymnasiet och jag har ingen aning om hur jag kommer att må då. För min egen skulle hoppas jag att jag mår relativt bra iallafall till en början.. Så att jag kan skaffa mig lite nya vänner. 3 års ensamhet låter inte särskitl lockande faktist..

Och jag vet att ingen kommer att läsa allt det här, och om det är någon som gör det så är jag rädd för att det skulle kunna vara fel människa.. Jag publicerar nog ändå.. Det här är någonting som jag har tänkt på i några veckor nu och jag känner verkligen att jag måste få det ur mig.. Och just det här inlägget vill jag verkligen spara också.. Jag får helt enkelt ta koncekvenserna av det här inlägget. Vilka den än blir..

Och jag tidinställer inlägget till inatt då jag antagligen sover, bara för att jag annars kommer att ångra mig så mycket.. Om det kommer upp inatt kan jag iallafall vara lugn tillsdess..